Motståndskraft och hopp i en föränderlig värld
Av Liria Ortiz
Alla människor vaknar inte med ett leende på läpparna. Överallt i tillvaron lurar sorgen i form av individuella motgångar och oro över samhällsproblem. Vår motståndskraft och vårt hopp håller sig krampaktigt kvar inom oss. Inte minst idag, när fortfarande krig och pandemier breder ut sig, är det lätt att känna hopplöshet, maktlöshet och uppgivenhet.
Sådana känslor är knappast hjälpsamma när det gäller vårt välmående men de kan bli det, om vi betraktar skeendet ur andra perspektiv, om vi kan förändra vårt sätt att upprätthålla vårt hopp, det som brukar beskrivas som aktivt hopp, och inte passivt. Då bli vi förmögna på flera sätt, bland annat genom att vi blir bättre rustade att stärka vår motståndskraft och både oss själva och andra till en drägligare tillvaro.
Del 1. Framkalla hopp och motståndskraft
Definition av hopp
Psykiatern Rojas Marcos (2020) definierar hoppet som att tron på att det vi vill ska hända, vilket får os satt känna oss levande och självsäkra.
Definition av motståndskraft
Motståndskraften är förmågan att anpassa sig till motgångar, att veta att det inte alltid blir som man vill. Samtidigt innebär det att kunna agera och ibland omorientera sig, när situationen kräver det. Motståndskraften innefattas i den här artikeln i den kommande beskrivningen av aktivt hopp.
Passivt och aktivt hopp
Passivt hopp: En ändring önskas men egna resurser aktiveras inte. Man väntar passivt på att saker och ting ska förändras.
Aktivt hopp. I svåra tider är det mest användbara hoppet att i riskfyllda situationer förmå oss att hoppas på det bästa och förbereda oss för det värsta. Rojas Marcos (2020) beskriver tre nyckelelement för att främja aktivt hopp.
Strategier för att främja aktivt hopp i sig själv eller andra
1. Personlig kontroll eller känsla av att kunna påverka situationen.
Våra förväntningar på framtiden har en enorm inverkan på vår nuvarande stämning. Rekommendationen är: inför osäkerheten, satsa på hopp!
Hur? Full kontroll har vi egentligen aldrig, så förslaget är att, när det går, använda ordet påverkan istället. Man kan främja personlig kontroll eller påverkan inom de områden i livet som man kan påverka. Det hjälper en att neutralisera känslan av hopp- och hjälplöshet och upplevelsen av total brist på kontroll. Man formulerar: "Jag kan göra något för att påverka problemet eller mitt förhållningssätt inför det som händer" som alternativ till: "Inget av det jag gör spelar någon roll".
Förslag på en övning. Instruktioner:
Skriv en lista med två kolumner: A) Vad kan jag inte kontrollera eller påverka när det gäller..? Exempel: “Jag kan inte påverka den globala utvecklingen av pandemin eller de olika virusmutationerna”. B) Vad kan jag kontrollera eller påverka när det gäller..? “Jag kan vidta skyddsåtgärder för att undvika smitta så mycket jag kan (konkretisera vad du kan göra) och söka tillförlitlig information för att inte ge vika för den diffusa rädsla som skapar eller förstärker min egen osäkerhet.”
2. Förklaring till dig själv
Hjärnan måste hitta en förklaring för att hålla sig lugn. "Varför har jag drabbats?"; "Varför fick jag sparken?" Vi måste förklara och tolka de viktiga saker som händer oss. Men kom ihåg att hur vi beskriver det som händer inför oss själva och andra kan bidra till en känsla av hopp - eller hopplöshet. Förklaringsprocessen är nödvändig för att vi ska kunna hantera normala känslor av misslyckande, kunna omorientera oss och känna hopp igen. De, som tror att effekterna av pandemin kommer att vara permanenta och negativa inom alla områden av sina liv, kommer att ha svårare att hitta lösningar och börja om.
Förslag på en strategi är att ändra sitt förhållningssätt till det som händer genom att komma i kontakt med de tankar, känslor eller beteenden som väcks när man inser att svårigheter och misslyckanden är en del av livet. Det innebär bland annat att våga använda ordet misslyckande eller dylikt, att förlika sig med det faktum att livet ibland är för jävligt, helt enkelt, utan att det i stunden verkar finnas något positivt med det som händer. "Det gick inte bra; jag tänkte fel och misslyckades. Samtidigt var jag modig när jag tog chansen. Jag ska påminna mig om att man aldrig ångrar att man var modig."
3. Minne
Man behöver inse vikten av att skapa en berättelse som fokuserar på lärdomar och styrkor av det vi minns. Den beskrivning vi gör av vår historia kommer att påverka vårt sätt att se på livet och känna vad vi kan hantera eller inte inför de svårigheter som vi upplever. En kvalitet hos minnet är dess kraft att forma och återskapa de händelser som lagras från det förflutna och göra dem förenliga med vårt perspektiv på nutiden, beroende på vad vi fokuserar i den aktuella berättelsen.
Observera! Det handlar inte om att förneka, rättfärdiga, ta bort eller glömma det smärtsamma. Det handlar om att förklara det ur ett mindre personligt perspektiv ”Det bara hände mig!” Det handlar om att acceptera misslyckanden, att vissa människor inte respekterar oss eller att livet inte är rättvist. De allra flesta personer på vår planet lever i en orättvis värld. Därför kommer vi själva att råka ut för orättvisor någon gång i våra liv. Att påminna sig om att det inte handlar om att livet är orättvist bara mot oss, kan vara hjälpsamt.
4. Känsla av tillhörighet
Det är viktigt att veta att du inte är ensam i det som händer. Det är inte samma upplevelse om bara en person har blivit avskedad som om det är många andra som också har drabbats.
Ett annat sätt att uppleva en känsla av tillhörighet är att exempelvis delta i en självhjälpsgrupp eller i föreningar av människor som delar likvärdiga bekymmer och som ger psykologiskt stöd. Längtan efter att relatera till andra är stark hos de flesta människor. Att kunna dela sina erfarenheter med en grupp, partner, en kompis eller vän ger en känsla av tillhörighet, av att känna sig mindre ensam och isolerad. "Delad glädje är dubbel glädje; delad sorg är halv sorg."
Man kan även göra något för andra. Att göra något för andra ökar inte alltid hoppet men det brukar ge en större mening med ens lidande.
Del 2. Håll hoppet uppe i svåra tider. Hur?
Grundläggande principer och förhållningssätt
De allra flesta av oss (Allan Wade, 2014, 2018) brukar fråga om hur svåra situationer kändes. Det finns en övertygelse om att personen ”måste” prata om sina känslor. Vi glömmer att inte alla kommunicerar genom att prata om känslor eller att man kanske kallar känslorna för något annat. “Tryck i bröstet” kan innebära ångest för oss, men en annan person kanske säger att det inte är ångest utan att det är just tryck i bröstet. Inför sådana påståenden kan det hända att vi börjar en ”övertolkningskampanj” för att personen ska ”erkänna” att det handlar om ångest och inte om något annat. Vi glömmer att våra känslor, tankar och beteenden hänger samman, att det egentligen inte alltid är så jätteviktigt att personen kallar saker och ting för ett annat namn. Undantaget är om det handlar om ett brott eller liknande. Förslaget är att inte bara fråga hur personen kände eller känner för tidigare eller nuvarande svårigheter, utan fråga också om vad personen gjorde i den situationen.
Varför rekommenderas att fråga vad hen gjorde i stället för vad hen kände? För att syftet är att självklart prata om det som är problematiskt för personen men att samtidigt att framkalla och förstärka styrkor.
Utifrån en beskrivning av vad personen kände är det svårare att komma i kontakt eller framkalla styrkor. Det är lättare att betona styrkor när personen berättar vad de gjorde (responsen) i stunden eller strax efter för att hantera situationen. De allra flesta har gjort något för att uthärda situationen. Och det är tankarna på detta som vi vill framkalla.
Därför är rekommendationen: FRÅGA också om och FÖRSTÄRK styrkor. Vad gjorde personen, hur reagerade hen för att upprätthålla sitt självförtroende, sin självkänsla eller bevara sin värdighet i en svår situation? Det är viktigt att man använder personens ord beträffande självkänsla, självförtroende, stolthet, överlevnadsstrategier...och kom ihåg att inte alla känner sig bekväma i att prata om sina styrkor. Många säger att det känns som om man skryter.
Några verktyg för att skapa en berättelse som innehåller beskrivningen av problemet och samtidigt styrkor i två faser
Fas 1. Beskrivning av problemet. Fråga: “Vad hände?”; “Vilken blev responsen?” Inte alltid: “Hur kändes det?”. Om du arbetar med psykoterapi kan det självklart vara lämpligt att fråga hur det kändes men vid korta interventioner eller när personen har svårigheter att prata om känslor och tankar, så fråga gärna om beteendet. I det vi gör finns alltid inblandade känslor och tankar. Använd ett nyfiket förhållningssätt och aktivt lyssnande, det vill säga bekräftelser, öppna frågor, reflektioner och sammanfattningar.
Fas 2. “Hur hanterade du det?”; “Vad gjorde du i stunden?”; “Hur reagerade du då?”; “Vad gjorde du strax efter?” Leta efter svar som visar motståndskraft, styrkor, överlevnadsstrategier eller vad personen kallar det. Vilket är syftet? - Att nyansera, omorientera, förändra berättelsen så att känslorna av hopp- och hjälplöshet vänds till känslor som visar att personen varit en aktiv människa som gjorde eller gör vad hen kan i en svår situation. Det är naturligt att pendla från hopplöshet till hopp i svåra situationer och försök därför visa att BÅDA känslorna kan finnas inom en med varierande styrkor i olika stunder.
Hur kan man göra det? - Genom ett aktivt lyssnande för att ge plats åt en ny berättelse som innehåller skildringen av hur personen använde sina styrkor för att hantera situationen.
Ett exempel. En person berättar: “Jag har upplevt många misslyckanden trots att jag har kämpat. Så jag tror inte att jag kommer att lyckas nu heller.”
Fas 1: “Vad hände när du försökte?”
Fas 2: “Hur kämpade du? Vad gjorde du/hur hanterade du den situationen, överlevde/bevarade din värdighet, stolthet...?”
Det är viktigt att notera att personen inte alltid är medveten om eller uppmärksam på sina styrkor eller den egna motståndskraften. Ibland måste vi hjälpa personen med frågor eller berätta vilka styrkor vi ser i den situationen.
Frågor som kan FRAMKALLA en berättelse om styrkor
Anpassa och konkretisera frågorna så att de är relevanta för den person du arbetar med.
Vad brukar du göra när du känner dig rädd och osäker för att känna dig lite tryggare?
Vad kan du göra nu för att känna dig trygg?
Hur tröstar du dig när du är ledsen?
Vad brukar hjälpa dig när du mår dåligt?
När du var nära att förlora hoppet, vad gjorde du för att gå vidare?
Andra frågor?
Information i dialog när man inte kan framkalla en berättelse om styrkor
Kom ihåg! Vi ställer frågor för att framkalla att personen själv berättar om sina styrkor. Men när det inte går, eftersom personen till exempel svarar "Jag vet inte", kan du erbjuda en ny version av berättelsen med verktyget information i dialog.
Det är ett verktyg för att introducera ett nytt sätt att se på vad som hände, bekräfta eller förstärka styrkor som i sin tur stärker hoppet. Hur?
a. Be om lov att fråga och/eller berätta.
b. Fråga om vad personen redan vet: “Vad vet du om vad som kan ge hopp, hitta nya mål, omorientera sig..?”
c. Erbjud en ny berättelse: “Får jag återge hur jag ser på det du har berättat?”
d. Hjälp personen att integrera och koppla den berättelse som du har erbjudit till sig själv: “Vad betyder/innebär det här jag nu har berättat för dig för dig personligen?”
e. “Hur skulle du vilja göra från och med nu?”; “ Vad är första eller nästa steg?”
Eftersom tankar, känslor och beteenden är så intimt sammankopplade hos oss, kan det vara klokt att försöka påverka det vi kan påverka och acceptera det vi inte kan ändra. För att vi i slutändan på så sätt mår så mycket bättre.
Med dessa egentligen enkla och vardagliga förslag och sätt att se på saken hoppas jag att du, oavsett om du är professionell eller en “vanlig” medmänniska, kan acceptera att motgångar och besvikelser är en del av våra liv. Då kommer du att öka din motståndskraft inför livets utmaningar och din förmåga att upprätthålla ditt hopp.
Liria Ortiz, leg psykolog. För litteratur och synpunkter maila gärna till liria.ortiz@gmail.com
Litteratur
Miller, W.R. & Rollnick, S. (2015). Motiverande intervju: Hjälpa människor att förändras, 3:e upplagan. Spanien: Redaktionella Paidos.
Ortiz, L. (2014). När förändring är svårt. Att hantera motstånd med motiverande samtal. Stockholm: Natur & Kultur.
Ortiz, L. (2017). Motiverande samtal och Grit med ensamkommande. Att förstärka hopp och uthållighet i asylprocessen och vid avslag. Stockholm: LLOA Förlag.
Rojas Marcos, L. (2020). Optimism och hälsa: Vad vetenskapen vet om fördelarna med positivt tänkande. Spanien: Grijalbo.
Unizon (2018). RBP en metod för att synliggöra motstånd mot våld. Stockholm: Unizon. www.unizon.se
Wade, A. (1997). Small Acts of Living: Everyday Resistance to Violence and Other Forms of Oppression. Journal of Contemporary Family Therapy 19, 23-39.
Wade, A. (2000). Resistance to Interpersonal Violence: Implications for the Practice of Therapy. Opublicerad doktorsavhandling. Kanada: Department of Psychology, University of Victoria, Victoria, BC.
Wade, A. (2007). Hope, Despair, Resistance: Response-Based Therapy with Victims of Violence. C. Flaskas, I. McCarthy och J. Sheehan (red.). Hope and Despair in Narrative and Family Therapy: Adversity, Forgiveness and Reconciliation. Hove: Brunner-Routledge.
Wade, A. (2014). Att tala om motstånd – Från hjälplöst offer till aktivt subjekt. Tre artiklar om responsbaserat arbete. Sverige: Göteborgs Stad, Länsstyrelsen Västra Götalands Län och Unizon.
Detta är en artikel ursprungligen publicerad i Beteendeterapeuten 3/2021.