Eulogi över Sten Rönnberg

Oskar Rönnberg - omskrivet för BTF av Red. Christer Claesson

Sten Rönnberg, grundare av BTF, gick bort i slutet av sommaren. Sonen Oskars minnestal på begravningen förtäljer om en person som även på ålderns höst, trots att såväl kropp som knopp börjat kärva, fortsatte vara verksam i ett förbluffande högt tempo men som även fick erfara en mer dyster sida av åldrandet, sjukvårdens biverkningar och hur ångest kan konsumera även den mest kunniga professorn. Vi väljer här att sammanfatta delar av Oskars minnestal över Sten Rönnberg.

Mycket är redan skrivet om Sten Rönnbergs liv, som här kompletteras med slutet i all korthet. Den sista tiden då Sten verkligen sprudlade av liv måste har varit omkring april 2011 då han firade sin 80 års-dag, samt den efterföljande sommaren. Där och då fanns storslagna planer på att flytta tillbaka till storstaden efter att ha producerat tre kursomgångar med ett 70-tal utexaminerade studenter i de norrbottniska hemtrakterna.

De sista nio åren av Stens liv blev dock en karusell av infektioner och förvirringar. Det kan ha varit det mest förnedrande professorn behövde utstå, att inte längre vara den vars ord väger tyngst utan behöva vara den som det talades över huvudet på. Emellanåt visade sig minnet ändå vara helt intakt. Oskar förmådde Sten att tala bondersbymål med honom och därigenom möjlighet att lära känna Ipigård-Sten, som han faktiskt heter enligt den ursprungliga, muntliga traditionen som går fler århundraden tillbaka i tiden. Rönnberg är troligen ett soldatnamn som kom på 1700-talet.

Stens stora projekt efter sin 80-årsdag blev att recensera böcker. Tyvärr blev ambitionsnivån tvungen att skalas ned med anledning av en höftoperation som fick skjutas upp på grund av infektioner och en parallellt pågående demensutredning. Det blev ändå till slut 233 bokrecensioner under tre år. Under arbetet med den 234:e, i mars 2015, var olyckan framme med en elektrisk värmedyna. Det blev början på slutet med en serie olyckliga omständigheter som omfattade oaktsam utskrivning av opiater, längre sjukhusvistelser och ett flertal operationer. Under den sista operationen gick något snett. Det är oklart om det rörde sig om en stroke, en blödning eller syrebrist i hjärnan, misslyckad narkos eller något annat. Vid uppvaknandet var Sten inte längre sig själv. Den ångest som professorn hela livet bedövat genom sin forskning, den kunde han inte längre hålla tillbaka. Han blev sjuåringen, som ensam om natten frös och ropade på hjälp men oförmögen att förklara vad han ville ha hjälp med. Den enda hjälpen som fanns att tillgå var droger, något Sten många gånger skrivit om hur man i det längsta bör undvika.

De fem sista åren tillbringades på olika boenden och otaliga sjukhusavdelningar, omgärdad av hundratals vårdanställda som gjorde sitt allra bästa för Sten. Och trots all ångest och alla krämpor, glimtade den vanliga Sten till ibland där inne. In i det sista talade han bondersbybondska med Oskar och barndomsvännen Olle, han talade svenska och engelska med andra och brukade kalla folk vid namn för att bevisa att han hade huvudet med sig.

Den sista stora intellektuella ansträngningen kom på äldreboendet i Töre 2018, då Sten ville förmå omgivningen att sammanställa texter och platser runt byn, med de äkta naturnamnen på originalspråk. Ipi hårskatano, Isi brattlatten och så vidare. Helt enkelt för att bevara bygdens kulturarv för framtiden. Men nog finns ett än större skäl till detta. Över hela jorden, i vartenda träsk och på varenda kulle, runt varenda gränd och i ödemarkens alla tuvor, finns för den som väljer att zooma in så mycket historia och kultur att minnas och ta del av. Och bevarandet av detta arv, det blev Stens sista strävan här i livet.

Detta är en artikel ursprungligen publicerad i nummer 4 av Beteendeterapeuten, december 2020.