Beteendemedicin

Den teoretiska grunden för beteendemedicin är att beteenden och faktorer i livsstilen kan påverka kroppssjukdomars uppkomst, utveckling och vidmakthållande. Beteendemedicinska metoder har dokumenterad effekt på bland annat följande områden: muskel-/skelettsmärta, migrän, hjärt- och kärlsjukdomar, öronsus, Ménières sjukdom, vissa mag- och tarmbesvär, illamående, cancer, HIV/aids och epilepsi.

Det första steget vid en beteendemedicinsk behandling är att göra en analys av den enskilda patientens risksituationer. Man kartlägger situationer som gör att besvären utlöses eller förstärks. Därefter kan olika tekniker att utstå, hantera eller stå emot (s k coping-strategier) tränas in och prövas i de olika situationerna. Målet är att minska besvären med hjälp av dessa coping-strategier.

Långvarig muskel- och skelettsmärta som värk i rygg, nacke och axlar eller fibromyalgi, är ett stort samhällsproblem som den traditionella medicinen inte lyckats komma till rätta med. Den beteendemedicinska behandlingsmodellen har däremot kunnat uppvisa övertygande resultat vid klinisk forskning. Rehabiliteringen utförs oftast av ett arbetslag med beteeendeterapeuter, läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Målet för rehabiliteringen är att patienten ska lära sig nya coping-strategier och tillämpa dem i risksituationer. Det kan vara avslappningsmetoder, distraktionstekniker eller ergonomiskt arbetssätt.

Hjärt- och kärlsjukdomar har också blivit ett viktigt område för beteendemedicinen. Även här görs en analys av risksituationer såsom stress, rökning, matvanor och brist på motion - och patienten får till exempel lära sig nya stresshanteringstekniker. Behandlingen genomförs både i förebyggande syfte vid till exempel högt blodtryck och efter en första hjärtinfarkt för att motverka återfall.

Rökavvänjning efter en beteendemedicinsk modell är förutom vid hjärt- och kärlsjukdomar också aktuell vid cancer, muskel- och skelettsmärtor samt inom den förebyggande primärvården.